Att mätas eller inte mätas. Hela arbetsmarknaden går åt pipsvängen. Den som kom på att varje arbetsmoment, varje gång den utföres, skulle dokumenteras, för att sedan kunna vägas, mätas och utvärderas, skulle man sätta en snigel i ögat på. Vi måste ju kunna visa vad vi gör. HA! skit på er. Det syn ju i resultaten. Folk får sin tidning i postlådan iallafall och om de inte får det så beror det inte på att någon missa att dokumentera. Vad hände med utvärderingsgrupper och avstämningsmöten?
Och sen, vem har bestämt vilket värde som ska utvärderas för att se om man har lyckats? Tidningsfolket lyckas få ut tidningen. utbildningar fortskrider, hus bygges och industrin producerar. Men de som jobbar avsätter mer och mer tid till dokumentation. Det är inte bara tjänstemän utan kollektivarna håller oxå på. Allt är ren byråkrati och alla står i kö och väntar. Detta för att jag måste först dokumentera och sen kanske komplettera, men då måste kollegan på helpdesk dokumentera det innan hon kan hjälpa mig med kompletteringen och så håller vi på och inget blir gjort. Och kunderna väntar. En viss dokumentation som för ärendet vidare är viktigt för alla parter. Att överenskommelser tecknas ner, så man kan gå tillbaka om tvister uppstår osv är klokt. Men allt annat är idioti. 
Att skriva ner arbetsrutiner varje gång du utför dem är galet. Tänk om jag skiter i att dokumentera - då finns det ju inte och har ju inte heller hänt:) Ledning och styrning,  vill ha kontroll över varje arbetsmoment som utförs av sina drönare. Man försvara sig med att man vill bevaka sin investering, sina pengar. Hade man fått filma mig i varje moment jag är på jobbet så hade man gjort det. Och varför inte kunden eller brukaren, de kanske missbrukar tjänsten eller varan de köpt. Vem vet!!! Men det är idag inte tillåtet och därför tvingar man mig att ange mig själv istället. Det är svårt att le åt mina kunder idag. Mina tankar är inte på dem utan på mina checklistor. Service! Vad är det? Jag ska ha in uppgifterna till varje pris för jag ska dokumentera. Så att någon kan väga, mäta och utvärdera. 
Som skattebetalare och konsument borde man blir riktigt förbannad, dessa är den sista utposten som kan försvara ett öppet samhälle. Myndigheter och inrättningar köper tjänster av varandra, med mina redan skattade pengar!. Skattepengen går inte rakt ut till service till medborgaren utan till kringkostnader och om leverantören dessutom är privat, till vinster! Mina surt förvärvade kronor som jag lämnat ifrån mig ska gå till vinster inte vård och omsorg. Sen när blev det okey!?! Vinster i offentliga verksamheter, otänkbart. Har vi bestämt att vi vill ha  en viss service så ska vi ha den inte lämna tillbaka en vinst till statskassan. Nej nu blev det ju fel. Så gör vi ju inte, men de PRIVATA leverantörerna av offentliga tjänster dom plockar vinster. Vissa ligger uppemot 20-30 %!
Det finns ett samband med ökad kontroll och sjukskrivningar. Sverige leder båda ligorna. Det är alltid roligt att ligga på topp, eller?
Det är upp till konsumenterna och våra väljare i vårt land att tala om för vår RIKSDAG att detta inte är okey. Denna samhälleliga utveckling leder inte till något hållbart samhälle. Om vi hade 5 år planer, då hade vi vetat vilket styrskick vi lydde under. Nu kallar man det marknadskrafter och då är mellanmänskliga relationer något, otäckt för hur kontrollerar, väger och mäter man det.

Låt mig förklara hur jag tänkt.

Kvinnor på en arbetsplats eller i ett förhållande som uppfattar sig själva eller av sin omgivning att de är lojala medarbetare och lojala mot sin familj, är målgruppen för denna tankekedja.

Ordet Lojal är positivt laddat och kvinnan som blir omnämnd i dessa ordalag känner uppmuntran och förstärkning. Seden är sådan,  hur vi kvinnor fostras och förväntas vara. Allt väl så långt. 

Problemet är när du som kvinna uppfattar dig som lojal, börjar känna dig som en sämre människa. Du räcker inte till och hur du än försöker ändra på dig, så blir det inte tillräckligt, för att det ska bli bra. Kollegerna har oftast mer att göra än du eller hur? Så du klagar inte eller så tycker du att du har klagat lite för mycket. Hemma har du slagit knut på dig för att räcka till och passa in i alla schema och aktiviteter dina älsklingar har. För det är ju sån du är, eller?

Lösning: Byt ut ordet att du är lojal till att du utplånar dig själv. Nu får ditt liv en annan mening.  Tuff bananas, girls. Sånt är det. Nu får du gråta lite innan du läser vidare. Det är helt okey. Men livet det behöver inte vara så. Du är den som kan ändra detta.

Att vara lojal betyder inte att du ska underkasta dig någon annans vilja. Du har ett ansvar mot dig själv att ta reda på var din integritet och självkänsla börjar och slutar. Utplåning av JAGET som psykoanalysen talar om, leder inte till något gott. Tvärtom. JAGET är den del i vår person som vi ska leva med, hela livet. Genom tonåren, förälskelsen, småbarnstiden, karriären och pensionen, om vi får den ynnesten att få leva länge.

Det finns inte någon motsatts i att värna om sin integritet och lojaliteten. Män har gjort det i århundraden. Det finns beteende att se upp med. VANANS MAKT ÖVER OSS och ATT FÅ HÖRA TILL. Detta är riktiga atombomber i en kvinnas hjärna. Hotet med att bryta vanor, det som alltid varit eller sig bör vara eller/ och att hon inte får höra till sin gemenskap, gör att en kvinna kan utplåna sig själv. Tänk efter vart är  just du är på väg.

Den stora lösningen ligger i svaret du ger på frågan om du vill… -NEJ, JAG VILL INTE. Säg det till dig själv ett par gånger. Du dog inte eller hur? Ingen annan heller för den delen. Inte svärmor  eller dina föräldrar eller din make/sambo eller barnen. Dom gick vidare för att söka en annan lösning på sitt problem. Kanske kom det upp en bättre lösning. Tänk på det, du kvinna av 2000 talet.

När du vågar tala om vad du inte vill, är bekväm med eller kan göra, så blir det bättre. Skulden ökar inte, den minskar. Du har nu fått ett liv. Att vara tydlig med att jag är den jag är, ger mig ett bättre liv.  

Jag har gjort resan. Har inte hört varningarna och till och med min gubbe som är en av dom nära och kära, jag velat visa min lojalitet mot, har försökt säga till mig – Skaffa dig ett eget liv. Du får inte leva PÅ mitt.

Visa vem du är. Din familj älskar dig mer. Livet blir mindre komplicerat – enklare att leva.

-Stör det dig, att jag är jag. Tuff Bananas!

Jag gick till doktorn i förra veckan för att få hjälp med mina värkande fötter och min värkande kropp . Haft besvär sedan tonåren. Men nu tänkte jag att det var dax att kanske få lite hjälp. Ack så fel jag hade. Efter läkarbesöket stod jag utanför vårdcentralen och visste mindre än när jag gick dit ( jag var pissesur om du ursäktar språket) Svaret från docktorn var givet. Gå ner i vikt och motionera mera. 160 kr tack. Tyvärr rökte jag inte så jag kan inte sluta röka.
Så vårdcentraler är inget bra ställe att börja på när man behöver ta tag i livet och kroppen igen. Så då ska jag själv göra detta men frågan är hur. 
Jag har kommit i form förrut och det får gå i små steg. Problemet var att värken inte gick över. Efter en dags storstädning så hade jag i alla fall ont i fötterna och fick gå på tårna för att komma i säng. Då vägde jag 62 kg, ska jag gå ner under det för att det ska bli en effekt. Målet är otydligt. Det gör mig bitter. Riktigt sur är jag.

Nu i fredags fråga jag en kollega om vi skulle ta afterwork. Bara hon och jag. Hon nappade och vi åkte till Emporia i Malmö. Hade inte varit där förut. Hon hade däremot så jag fick en bra guidad tur. Köpte lite dyr hudkräm Prada Milano. Vi drack lite vin och shoppade lite till. Sen blev det middag med Anti Pasta och Pizza. Lite mer vin och kvällen var gjuten. Vi tog tåget hem och det var en underbar kväll att traska hem i. Tack min vän för detta. Nu var jag lite mindre sur, ganska nöjd faktiskt.

Denna vecka började med keramik kurs. Hittade först inte dit men med lite sunt förnuft så gick även det bra. Kursen kommer att bli hur bra som helst. Trivs både med läraren och de andra kursdeltagarna. Jag drejade en vas som ser mycket mystisk ut. Men syftet var att jag skulle lära sig att dra in leran. Så nu har jag prövat på tekniken. Det snöade och ösregnade när jag körde hem.  När jag håller på med keramiken är det som om jag blir liten igen, öppnar sinnet. Jag märker att jag pratar med ljus röst och är inte mig vanliga jag. Jag blir ivrig och nästan gråtfärdig. Otålig över att jag inte kan och blir rent till mig när jag får lära mig nya saker. Bengt som är lärare sa till mig att jag hade redan en egen teknik. Jag fick säga till honom att den inte duger, jag vill lära mig på riktigt så att jag kan göra om saker mer än en gång och kanske till och med förutse hur det ska bli. Så när jag körde hem från keramiken i måndags var jag glad i själen.

Idag är det tisdag. Kom hem i rätt tid från jobbet som jag lovat mig själv. Detta är steg ett, i viktminskningsprogramet jag har lagt upp. Kan jag hålla mig ifrån övertiden på jobbet, så kanske övervikten försvinner bara av det. Tanken är att jag då kommer att äta på mer regelbundna tider. Så, väl hemma gjorde jag mig en lite middag med ett gott glas vin. Mums. Flöt sedan ner i soffan och uppdaterade facebook med foto på snödropparna jag hittat i trädgården. Tack vare att jag kom hem i tid och det var ljust ute så såg jag att de fanns. Det är vår på gång. Hade knappt värmt upp datorn förrän det bankade på dörren. Det var grannen. Hon är rolig hon. Hon hämtar mig minst en gång i veckan för att gå på långpromenad. Jag har lovat mig själv att aldrig säga nej när hon kommer. Jo, om jag är sjuk och det har bara hänt en gång. Nu stod hon i hallen med joggingskor och toppaluva och sa att vi ska ut och jogga!. Okey, jag har ju sagt att jag inte får säga nej till henne. Så jag tog snällt på mig mina joggingskor och hängde på. Hon trodde aldrig jag skulle gå med på det. Vi promenerade i rask takt och joggade vissa bitar. När jag kom hem så blev det duschen och den där dyra hudkrämen kom till användning. Nu känner jag mig glad, sedd och jätte skön. Hoppas jag får sova hela natten.
Så strategin för att må bra blir. 1 gå hem i tid. Jobba mina 40 timmar, men sen är det bra. 2. Äta ordentligt. 3 Gör roliga saker, dreja. sy och pyssla med växterna. 4 Motionera lagom, lite promenader med jogging inslag, motionsbandet på DVD och lite längre fram klippkort på styrketräningen. 
Ett problem återstår jag har ingen målbild. Är det 70 kg eller 60 kg eller är det något annat. Så det åter står inget annat än att ta en dag i taget. Carpe diem.

Idag har det varit Fars Dag. Efter en tidig start, åkte jag och hämtade lillsyrran i Södra Sandby. Vi åkte först till Plantagen och fixa blommor. sen till Willy för snus och ett fint kort till Pappa, Snuset var till lillsyrran, Sen bar det av till ekohallen. Uppdraget var att hitta byxor till pappa med gummiband i liningen. Sakt och gjort vi tog oss an uppgiften på stort allvar. En altzaimerssjuk person tappar förmågan efter ett dag till att knäppa en knapp. det kan ställa till det väldans mycket när det är bråtton tillexempel vid toalettbesök. Eller de mornar när pappa helt enkelt inte vill någonting. Vårdpersonalen vilj så gärna att han har byxor på sig när han går ut i allrummet och det kan man ju fröstå. Men inte pappa inte. Då är byxor utan lining superbra.
Av någon anledning finns detta inte på herravdelningen, med undantag på gympakläder och fritidshorts. Varför gör det inte det? Gubbar måste tycka det är minst lika skönt som tanterna. Efter ett ofuktsamt letande gav vi upp, lillsyrran och jag. Det var sån kö i kassan så vi började strosa runt bland damklädderna. Här hittar jag byxor i kostym tyg för just damer. Stod och drog i dom länge. Men tillsist bestämde jag mig för att köpa ett par till pappa. Gud vad jag skämdes. Dambyxor till pappa. Vad skulle han säga?. Väl i kassan så frågade jag om det verkligen var så att det inte fanns resorbyxor till män. Expiditen sa att det gjorde det tyvärr inte och jag var inte den första kunden som köpte dambyxor till sin pappa.
Väl på hemmet så fick pappa provat sina nya byxor. Det gick lätt att dra på och passformen var tja vad säger man om pösiga dambyxor med gummiband i resåren. Det funkade i alla fall. Pappa verka nöjd.
Han börjar bli sämre och han har fortfarende inte fått några terapi saker på sitt rum. Personalen fortsätter tömma hans rum på alla saker han pillar sönder. För det är så, Min pappa pillar sönder allt han kommer över, munspel rakapparater persiennerna i fönsten.
Han har ingen aning om vem det är som kommer in på hans rum och gör detta. För inte är det han inte. Meningarna går ibland inte längre ihop. Han pratar gärna här och ny och om minnen som ligger 20 år tillbaka itiden. Men kan inte svara på vad han precis har ätit till lunch och har ingen upplevelse eller minne av att det finns personal ute i allrummet. Man får närma sig honom försiktigt och med värdighet och respekt. Hans utsatthet ör total. pappa försvarar sig fortfarande verbald. Inte alltid det roligaste man kan utsätta personalen för om dagarna. Men det är en del av sjukdommen. Vårt försvar är det sista som lämnar oss.  Anfall är bästa försvar. Inte alltid men i en hjärna som inte längre kan socialt koda av vad som händer i rummet, tar ofta till denna metod. Jag hoppas för pappas skull att det fortsätter som verbalt mot hugg och inget annat.  Det bör inte bli något annat. Pappa har inte gjort sig känd för att vara en slagskämpe.
Men farmor - som var dement - hon fick ta emot hugg och slag en hel natt inne på demensboendet. En tidigare känd våldsam dement man placerades på hennes hem, ett öppetboende och det fick för farmor konsekvenser. Hon överlevde natten och manen fick flytta från boendet. Men skadan var redan skedd. Farmor var svårt dement vid det tillfället. Hon hade inte många ord kvar och efter incidenten så slutade hon att prata.

Deet är ett skört tillstånd demens är svårt. Människan har sin absoluta rätt att bli behandlad med integitet och respekt. Vi lyckas för det mesta men inte alltid

Innan jag somnade i går kväll så gjorde jag en lista på att göra saker till idag. Endel enkla saker som man gör varje helg. damsuga, tvätta golv, tvätta minst 2 tvättar, osv men la även till gör rent under vasken och klistra halkskydd i trappan. Så härligt när klockan var två jag var i princip klar. Inte likt denna sjusovare till människa.
Jag kom upp halv åtta för hästarna skulle ha mat och sen gick dan av sig själv. Har givetvis haft fler sådana dagar i livet men de är få och går att räkna på ena handen. Tack vare listan så blev små projekten också gjorda. Jag glömde att jag skulle töma kylen på gammal mat, en mycket äcklig och tragisk uppgift. Tråkigt att kasta mat. Ska försöka skriva datum på burkarna när de öppnas. Vi har sophämtning i morgonbitti så det var bara att se till at få det gjort. Är tillräckligt imponerad av mig själv så jag ska att göra en liten lista till i morgon också. Men ínte lika lång. Typ vakna, borsta tänderna.
Hade kontakt via facebook med två vänner. De båda kämpar på sitt sätt för livet just. Iband blir man väldigt ödmjuk för hur hårt livet far fram med oss människor. Alla har sin historia av sorg och kamp. Vi kan inte ducka för det eller gå runt, vi måste gå rakt igenom fanskapet. Den som myntade uttrycket Det som inte dödar, härdar oss borde bli bannlyst. Alla går märkta genom livets duster. Men sen är det hur vi väljer att leva med dessa märken. Det fi´nns inget vaccin Jag kan känna att min egen empati för andra människor blir större. Men innan dess kunde jag vara väldigt lättretlig och lite småförbannad. Små barn som skriker i butiker eller på restauranger. Jag tålde det bara inte. men nu kan ungarna få skrika på bäst dom vill. Vet inte riktigt när vändningen kom men det är mycket roligare nu. Det går åt mindre energi.Djupa tankar men det är söndag.
Tog kaffe i trädgåden. Sen en runda i växthuset.
Tomaterna börjar bli röda nu. Ska ta ett par i morgon till grillen när Mats bror och sambo kommer för att grilla. Det gör nog inget om de är lite gröna i kärnhuset. Paprikorna blommar och de första har börjat forma sig. Det är så roligt, tänk jag satte små fröer i februari månad.
 Nu har jakten på de små gröna larverna börjat igen. Jag tror det är kålfjärilens larver. De äter i en rasande fart. Sen växer de lika fort och äter dubbelt så fort. Paprikornas blad har stora hål dom stackarna. Först lössen, myrorna och nu detta. Hittade faktiskt äggen denna gången men jag måste ha missat några. Nästa är ska jag vara mer noga. Vräkte en mördarsnigel som var på väg in i växthuset- Livet är en kamp - trägen vinner, inte störst eller starkast.
Idag tycker jag att jag levt upp till mottot Carpe Die

 Fick en dag med min pappa som har Altzeimers. Han kommer inte att minnas denna dagen men det gör jag. Vi åkte ut till sköna Katrinetorp. Vandrade runt i deras köksträdgård och efter ett tag börjar pappa verka vara med. Börjar prata om de olika växterna och nämde till och med vad de heter. Vi fikade i deras café och åt en himelsk chokladkaka och kaffet var fantastiskt gott. Efter det var han nöjd och vi åkte tillbaka till hemmet. Fick med mig lite räkningar och skulle köra hem. Väl i bilen kommer känslan krypande att det är rätt synd om pappa och att jag saknar honom. Han kan inte länge ge mig svar på alla tusen frågor jag har haft i livet.  Det är så att en tår rinner på kinden.
Det är en del av livet. Men det är sorgligt att se och vara nära.
Mina tankar idag har varit om sorgen och hur viktigt det är att få lova att tillåta sig vara ledsen men att det samtidigt är okey att välja livet. Man mår bra av att känna.
Tog mig ut till Tirupsörtagård och fyllde på själen med ny inspiration. När jag och pappa gick runt på Katrinetorp så gick hjärnan för högtryck och jag vill så mycket med min trädgård. Fick tok mycket ideer hela tiden. Gick runt på Tirup och spånade vad jag kunde hitta på. Önskan är att få ha en grönsakodling, örtagård och ett fungerande växthus. Till det vill jag komma igång med keramiken för att komplettera skapandet i trädgårdslandet. Nu kommer en känsla av tacksamhet istället för sorgen. Jag ska försöka göra något kreativt varje dag. Carpe diem får vara temat för denna blogg.