Carpe diem -hur svårt kan det vara...

 Fick en dag med min pappa som har Altzeimers. Han kommer inte att minnas denna dagen men det gör jag. Vi åkte ut till sköna Katrinetorp. Vandrade runt i deras köksträdgård och efter ett tag börjar pappa verka vara med. Börjar prata om de olika växterna och nämde till och med vad de heter. Vi fikade i deras café och åt en himelsk chokladkaka och kaffet var fantastiskt gott. Efter det var han nöjd och vi åkte tillbaka till hemmet. Fick med mig lite räkningar och skulle köra hem. Väl i bilen kommer känslan krypande att det är rätt synd om pappa och att jag saknar honom. Han kan inte länge ge mig svar på alla tusen frågor jag har haft i livet.  Det är så att en tår rinner på kinden.
Det är en del av livet. Men det är sorgligt att se och vara nära.
Mina tankar idag har varit om sorgen och hur viktigt det är att få lova att tillåta sig vara ledsen men att det samtidigt är okey att välja livet. Man mår bra av att känna.
Tog mig ut till Tirupsörtagård och fyllde på själen med ny inspiration. När jag och pappa gick runt på Katrinetorp så gick hjärnan för högtryck och jag vill så mycket med min trädgård. Fick tok mycket ideer hela tiden. Gick runt på Tirup och spånade vad jag kunde hitta på. Önskan är att få ha en grönsakodling, örtagård och ett fungerande växthus. Till det vill jag komma igång med keramiken för att komplettera skapandet i trädgårdslandet. Nu kommer en känsla av tacksamhet istället för sorgen. Jag ska försöka göra något kreativt varje dag. Carpe diem får vara temat för denna blogg.