Idag har det varit Fars Dag. Efter en tidig start, åkte jag och hämtade lillsyrran i Södra Sandby. Vi åkte först till Plantagen och fixa blommor. sen till Willy för snus och ett fint kort till Pappa, Snuset var till lillsyrran, Sen bar det av till ekohallen. Uppdraget var att hitta byxor till pappa med gummiband i liningen. Sakt och gjort vi tog oss an uppgiften på stort allvar. En altzaimerssjuk person tappar förmågan efter ett dag till att knäppa en knapp. det kan ställa till det väldans mycket när det är bråtton tillexempel vid toalettbesök. Eller de mornar när pappa helt enkelt inte vill någonting. Vårdpersonalen vilj så gärna att han har byxor på sig när han går ut i allrummet och det kan man ju fröstå. Men inte pappa inte. Då är byxor utan lining superbra.
Av någon anledning finns detta inte på herravdelningen, med undantag på gympakläder och fritidshorts. Varför gör det inte det? Gubbar måste tycka det är minst lika skönt som tanterna. Efter ett ofuktsamt letande gav vi upp, lillsyrran och jag. Det var sån kö i kassan så vi började strosa runt bland damklädderna. Här hittar jag byxor i kostym tyg för just damer. Stod och drog i dom länge. Men tillsist bestämde jag mig för att köpa ett par till pappa. Gud vad jag skämdes. Dambyxor till pappa. Vad skulle han säga?. Väl i kassan så frågade jag om det verkligen var så att det inte fanns resorbyxor till män. Expiditen sa att det gjorde det tyvärr inte och jag var inte den första kunden som köpte dambyxor till sin pappa.
Väl på hemmet så fick pappa provat sina nya byxor. Det gick lätt att dra på och passformen var tja vad säger man om pösiga dambyxor med gummiband i resåren. Det funkade i alla fall. Pappa verka nöjd.
Han börjar bli sämre och han har fortfarende inte fått några terapi saker på sitt rum. Personalen fortsätter tömma hans rum på alla saker han pillar sönder. För det är så, Min pappa pillar sönder allt han kommer över, munspel rakapparater persiennerna i fönsten.
Han har ingen aning om vem det är som kommer in på hans rum och gör detta. För inte är det han inte. Meningarna går ibland inte längre ihop. Han pratar gärna här och ny och om minnen som ligger 20 år tillbaka itiden. Men kan inte svara på vad han precis har ätit till lunch och har ingen upplevelse eller minne av att det finns personal ute i allrummet. Man får närma sig honom försiktigt och med värdighet och respekt. Hans utsatthet ör total. pappa försvarar sig fortfarande verbald. Inte alltid det roligaste man kan utsätta personalen för om dagarna. Men det är en del av sjukdommen. Vårt försvar är det sista som lämnar oss. Anfall är bästa försvar. Inte alltid men i en hjärna som inte längre kan socialt koda av vad som händer i rummet, tar ofta till denna metod. Jag hoppas för pappas skull att det fortsätter som verbalt mot hugg och inget annat. Det bör inte bli något annat. Pappa har inte gjort sig känd för att vara en slagskämpe.
Men farmor - som var dement - hon fick ta emot hugg och slag en hel natt inne på demensboendet. En tidigare känd våldsam dement man placerades på hennes hem, ett öppetboende och det fick för farmor konsekvenser. Hon överlevde natten och manen fick flytta från boendet. Men skadan var redan skedd. Farmor var svårt dement vid det tillfället. Hon hade inte många ord kvar och efter incidenten så slutade hon att prata.
Deet är ett skört tillstånd demens är svårt. Människan har sin absoluta rätt att bli behandlad med integitet och respekt. Vi lyckas för det mesta men inte alltid
Av någon anledning finns detta inte på herravdelningen, med undantag på gympakläder och fritidshorts. Varför gör det inte det? Gubbar måste tycka det är minst lika skönt som tanterna. Efter ett ofuktsamt letande gav vi upp, lillsyrran och jag. Det var sån kö i kassan så vi började strosa runt bland damklädderna. Här hittar jag byxor i kostym tyg för just damer. Stod och drog i dom länge. Men tillsist bestämde jag mig för att köpa ett par till pappa. Gud vad jag skämdes. Dambyxor till pappa. Vad skulle han säga?. Väl i kassan så frågade jag om det verkligen var så att det inte fanns resorbyxor till män. Expiditen sa att det gjorde det tyvärr inte och jag var inte den första kunden som köpte dambyxor till sin pappa.
Väl på hemmet så fick pappa provat sina nya byxor. Det gick lätt att dra på och passformen var tja vad säger man om pösiga dambyxor med gummiband i resåren. Det funkade i alla fall. Pappa verka nöjd.
Han börjar bli sämre och han har fortfarende inte fått några terapi saker på sitt rum. Personalen fortsätter tömma hans rum på alla saker han pillar sönder. För det är så, Min pappa pillar sönder allt han kommer över, munspel rakapparater persiennerna i fönsten.
Han har ingen aning om vem det är som kommer in på hans rum och gör detta. För inte är det han inte. Meningarna går ibland inte längre ihop. Han pratar gärna här och ny och om minnen som ligger 20 år tillbaka itiden. Men kan inte svara på vad han precis har ätit till lunch och har ingen upplevelse eller minne av att det finns personal ute i allrummet. Man får närma sig honom försiktigt och med värdighet och respekt. Hans utsatthet ör total. pappa försvarar sig fortfarande verbald. Inte alltid det roligaste man kan utsätta personalen för om dagarna. Men det är en del av sjukdommen. Vårt försvar är det sista som lämnar oss. Anfall är bästa försvar. Inte alltid men i en hjärna som inte längre kan socialt koda av vad som händer i rummet, tar ofta till denna metod. Jag hoppas för pappas skull att det fortsätter som verbalt mot hugg och inget annat. Det bör inte bli något annat. Pappa har inte gjort sig känd för att vara en slagskämpe.
Men farmor - som var dement - hon fick ta emot hugg och slag en hel natt inne på demensboendet. En tidigare känd våldsam dement man placerades på hennes hem, ett öppetboende och det fick för farmor konsekvenser. Hon överlevde natten och manen fick flytta från boendet. Men skadan var redan skedd. Farmor var svårt dement vid det tillfället. Hon hade inte många ord kvar och efter incidenten så slutade hon att prata.
Deet är ett skört tillstånd demens är svårt. Människan har sin absoluta rätt att bli behandlad med integitet och respekt. Vi lyckas för det mesta men inte alltid
RSS Feed
